Andra Tagningen - Snart Sista Akten
- ULF
- 27 apr.
- 20 min läsning
ULF är sedan innan jul tillbaka hemma i Devonport, Auckland. Livet här är transformerande — han har hittat balans genom dagliga löprundor, cykelturer och gympass, och älskar landets paradisliknande natur och stränder, dess människor och de möjligheter det erbjuder, även på jobbet. Det är en skarp kontrast till de utmaningar han lämnade bakom sig, från oroligheterna i hemmakvarteren till politiska förändringar som inte överensstämde med hans värderingar.
Självklart saknar han whānau — familjen, vänner och Sveriges vackra natur, men Nya Zeeland känns som en fristad, långt från globala konflikter och närmare ett liv han aldrig visste att han sökte efter. Han vill stanna, eller hitta en hybridlösning, men går det?
Efter en härlig höstvandring närmar sig nu upplösningen på denna akt. Några dagar efter Påsken hade det blivit dags att bocka av Tongariro Alpine Crossing på the Bucket List - med fantastiska vyer, formationer och höstfärger. Ja, det är ju höst på södra halvklotet även om det inte märkts i Auckland, däremot på den vandring som började med frost och is på vattnen och slutade i kortbyxor och strålande solsken. Under de totalt nära 1,000 höjdmetrarna upp och sedan ner började ett beslut om framtiden att formas.
Den 15 juni, 2023 fick hela familjen LUMIAN uppehållstillstånd i Nya Zeeland, med ULF som huvudsökande. För att det ska bli permanent behöver åtminstone han tillbringa 184 dagar under vardera av de följande två åren. Därför stannade han på egen hand i Auckland till början av 2024 och tanken fanns självklart att kunna komma tillbaka för att få ihop de sista 184 dagarna. Diskussionerna pågick med WSP NZ under senare delen av hösten 2024 och men regeringen som valts ett år tidigare hade strypt finansieringar av nya projekt och affärerna var inte goda för landsbolaget som under en lång räcka år varit det mest framgångsrika i den 73,000 medarbetare stora globala WSP-familjen.
I oktober 2024 öppnade sig en första möjlighet när projektledaren för det projekt ULF fram till i april jobbat i som 'technical lead' - att upphandla nya batterielektriska hybridtåg med tillhörande verkstad för Greater Wellington Regional Council, plötsligen sa upp sig. Förvisso hade kunden i april - enligt WSP, senare skulle han få veta av kunden själv att så ej varit fallet - bett om att få ULF utbytt då han kom med för många nymodigheter från den europeiska, förvisso något större och mognare järnvägsmarknaden; jo, ungefär hundrafemtio gånger fler passagerare och femtio gånger större järnvägsnät! Men tydligen var han förlåten då kunden accepterade att ULF skulle leda projektet och en överlämning kunde genomföras under några veckor. Det var nu riktigt nära och ULF väntade bara på ett kontrakt från WSP NZ innan han skulle kunna köpa biljetter.
Upplysningar under UN-uppdragsutflykt
Tillbaka till ruta noll för ULF, ingen roll i det enda järnvägsprojektet av rang i hela landet. För att klara villkoren för det permanenta uppehållstillståndet eller 'the PR' som man säger här, behöver ULF resa in i Nya Zeeland absolut senast 15 december - men helst några dagar tidigare för att ha marginal för eventuella tjänsteresor till Australien eller till Colombiauniversitetet i New York som frågat om ULF vill komma och gästföreläsa i sin FN-roll. Med endast veckor kvar tycks det sista hoppet ha släckts. Sean försöker hålla det vid liv - kanske finns fortfarande en väg till PR kvar?
An offer you can't refuse
I slutet av november kommer öppningen när Sean oväntat bestämt sig för att flytta hem till Brisbane i Australien och frågar om ULF är beredd att hoppa in som ställföreträdare under en övergångsperiod 'holding the fort'. Det är ett ur-askan-i-elden alternativ till Wellingtonprojektet som grävt stora hål i Seans avdelnings-ekonomi för Rail & Transit. Avdelningen har inte varit i närheten av budgetmålen under hela året och för 2025 ligger en än tuffare budget. Kaptenerna flyr fältet inför storstriden och lämnar sina sjunkande skepp, tänker ULF.
"This offer seems too good to resist", svarar ULF till Sean efter endast en kort natts betänketid. "Can I buy tickets to fly early December?" för att få marginal till att klara 184 dagar under det andra av de två åren sedan 15 juni 2023. Marginal att behålla chansen att gästföreläsa på det prestigefyllda Colombiauniversitetet, och kunna göra någon kortare tjänsteresa across the Tasman Sea. Nja, så enkelt är det naturligtvis inte. Seans chef har inte sagt ja till ULF - samma chef som flyttade Wellingtonprojektet ur ULFs händer bara dagar innan han skulle ta över som projektledare. Han tvekar, behövs ULF verkligen och är han rätt person?
Det är bråda dagar och på Seans inrådan tar ULF kontakt med Eric Peissel, den globalt högste chefen inom WSP för det absolut största affärsområdet Transport & Infrastructure och den som ULF rapporterar till i sina roller för det globala Rail & Transit. Seans chef - han som tvekar - rapporterar också till Eric och av en slump är de två under dessa dagar på samma globala chefskonferens, tillsammans också med WSP NZs vd, Ian Blair, som har det slutliga avgörandet om ULFs framtid i sin hand. Till saken hör att ULF inte känt att han har någon vettig roll i det svenska WSP och funderat på att hitta ny arbetsgivare, trots att han älskar WSP för alla fantastiska arbetskamrater och möjligheter det gett honom. En person i WSP SE med direkt inflytande över ULF, har av oklar anledning 'lovat' att ULF aldrig kommer att få en chans till någon ledarroll så länge hen kan styra. "Det kan du glömma, det kommer inte att hända. Du är barnslig, du har inte gjort någoting för Rail Advisory eller WSP Sverige och du är den medarbetare som orsakar oss andra mest problem. Du ska inte tro att du kan svassa omkring, jag kommer att bevaka dig hela tiden". ULF upplever att han utsatts för hån, hot och direkt mobbning.
Eric känner till detta och ger sitt 'endorsement' - stöd - när han pratar med de Nya Zeeländska cheferna. Eric kommer att säkra ULFs finansiering till 40%, för de globala rollerna. ULF har sagt till Sean att 8 december behöver han senast sitta på ett plan mot Auckland, annars är han inte intresserad. Dagarna rinner iväg snabbt.
Fredagen den 6:e december får ULF till slut mejl från Seans chef, ULFs blivande:
"Hi Ulf, acknowledging you will be doing this in good faith, I think it is safe to book your tickets to NZ.". Det är det närmaste en klarsignal ULF ska komma att få. Två dygn senare sitter han på planet, efter att ha checkat ut från svenska WSP, packat för ett halvår och sagt hejdå till familj och vänner. Under stopovern i Beijing ägnar han en tanke av stillsam tacksamhet och beundran till hustru Maria för hennes ovillkorliga stöd och obegränsade flexibilitet för framtidsplanerna. Den 10 december passerar han Immigration NZ på Aucklands flygplats - med 5 dagars marginal för att klara sin och familjens PR.
Kor, kakor och kiwi i julklapp i Tawhranui Regional Park
Tredje i rad och totalt fjärde julen tillbringar ULF i Nya Zeeland. Precis som ifjol firar han tillsammans med kollegan och kompisen Andys familj och vänner i Tawhranui Regional Park, en av ULF favoritplatser. ULF bjuder traditionsenligt på egen glögg, egna lussebullar och skånska pepparkakor och det blir lika uppskattat som förra julen.
På julaftonskvällen går ULF och Andy ut på jakt efter kiwifågeln som enligt rykten setts häcka i området, men alltid lyckats gäcka ULF tidigare - så till den grad att han övertygats om att de inte finns (se tidigare blogginlägg). På dagen sover de och på natten är det för mörkt för att se dem. Men ikväll har den svenske arboristen Freddie lånat ut sin infraröda kikare som ska göra det lätt att 'se' var fågeln gömmer sig. De har också fått detaljerade tips om var fåglarna spanats tidigare kvällar. Nu ska det ske, tänker ULF och Andy, som heller inte sett kiwifågeln. Försiktigt smyger de fram på tå och spejar med kikaren och lyssnar efter ljud. Efter en dryg timmes ständigt spanande har de gått runt alla de ställen som de fått tips om, men det har bara varit varma trädstammar och någon hare som lyst upp i rött i kikaren. ULF känner sig lite modstulen men samtidigt inte överraskad - han är bara än mer övertygad om att alltihop är en konspiratorisk bluff - och de återvänder mot campingen där de har sina tält.
Och så plötsligt sitter den där på stigen och ULF trampar nästan rakt på den! Under en tidsrymd av flera minuter följer de fågelns färd bredvid stigen. Trots att bildbeviset ovan inte är något av ULFs bättre foton, måste han - lite upphetsad av den sena julaftonens sensation och att ytterligare en upplevelse på Bucket List kan bockas av - erkänna att kiwifågeln existerar. Åtminstone i ett exemplar...
Ny roll, ny giv
Starten på nya jobbet som Head of Rail & Transit blir tuff. Redan första dagen ska han lägga fram ett förändringsförslag för sin nya verksamhet - den behöver bli mindre för att anpassas till rådande marknad och klara lönsamhetskraven. Han känner alla på avdelningen och är personlig vän med många. Det står snabbt klart för honom att han kommer att behöva säga upp ett antal av dessa, troligen några av sina bästa vänner, de som varit en anledning att han velat återvända. Samma eftermiddag kommer en av de bästa på avdelningen, Rahul som ULF själv anställt två år tidigare, för att meddela att han kommer att säga upp sig. Även om beslutet inte har något med ULF att göra är det med honom som cirkeln ska slutas. Eftersom Rahul starkt bidragit till lönsamheten innebär det samtidigt att situationen blir ännu något svårare för avdelningen i stort.
ULF visste att det inte var en dans på rosor som väntade, men första dagen blev tuffare än väntat och några veckor därefter var det dags för de svåra samtalen; han hade redan gått igenom dem säkert hundra gånger i sin inre dialog. Han bestämde sig för att ta det svåraste först, med den medarbetare som han professionellt skattade högst - både för sitt yrkeskunnande, men också för det värdefulla bollplank han utgjort under den tid ULF varit tillbaka. Dessutom är det en god vän, en person som tagit hand om en del av ULFs ägodelar medan ULF var i Sverige och som med självklarhet bjudit på indisk mat med familjen när ULF kommit för att hämta sina pinaler. Vännen var mycket förstående, mer än bara professionell och gjorde samtalet så enkelt som det kunde bli. Ändå kände ULF sig som ett monster som behövde göra detta mot en så god människa och dennes familj, som alla flyttat till NZ med samma dröm som ULF - att få sin 'PR'.
Samtalen med berörda pågick under två dagar, därefter följde en 'consultation period' där alla berörda får möjlighet att ställa frågor och komma med motförslag under någon vecka. Inga avgörande nya förslag inkom och ULF kunde sedan meddela alla slutliga beslut. Under tiden och sedan dess har ULF bidragit till lösningar för alla de drabbade och förhoppningsvis landar de nu i bättre sammanhang inom andra WSP bolag globalt. En klen, men ändå viss tröst.
Solen skiner, dimorna lättar och vinden vänder
Efter den formella förändringen som innebar nära 25% headcount reduction och upplösande av två service lines, har ULF arbetat för att få upp humöret och tempot hos alla kvarvarande. Hans första 100 dagar har varit en rivstart, men till skillnad från en viss global makthavare som tillträdde sitt ämbete ungefär samtidigt har ULF valt att lyssna till både positiva och kritiska rådgivare, samt varit konsekvent och hållit sin linje. Han har pumpat på en aktiv pipeline av nya projektmöjligheter och skapat ett core team som fått utökade mandat för att åtgärda de problemområden som ULF identifierat efter samtal med kunder, samtliga medarbetare, sina chefer och andra i verksamheten. Han har effektiviserat möten, startat medarbetarfredagar då alla uppmanas vara på kontoren och infört svensk lunch- och fikakultur som helt enkelt går ut på att man äter och fikar tillsammans istället för framför datorskärmen. Insatser för ökad transparens och kontakt med resten av företaget; möten med andra avdelningar, snabba informationsmejl, veckobrev och korta avstämningar minst varje vecka med alla direktrapporterande - och det är några stycken efter bantningen av chefsposter.
Den röda tråden är att samla alla under den gemensamma missionen - dvs anledningen till att vi går till jobbet varje dag - 'Make Rail & Transit in Aoteoroa Awesome'; hur gör vi det i våra projekt, vilka kunder och projekt ska vi jobba med då, hur ska vi strukturera oss för tillväxt när vi fått igång motorn. Kulturen behöver vara kundcentrisk, men samtidigt behöver kunder 'be managed'. ULFs ständiga strategi 'Vi ska göra det vi tycker är roligast, då gör vi det vi är bäst på och då tjänar vi pengar' får följa med hit också och innebär att vi ska ha 80% roligt, dvs jobba minst 80% för våra kunder. Den 'oroliga' tiden ska vi prioritera att vårda våra kundrelationer och bygga oss själva för framtiden.
Resultaten har börjat komma; beläggningen har ökat stadigt, ännu mest som ett matematiskt resultat av de formella ändringarna och förbättrad tidsskrivnings-kultur. Men senaste tiden har ett antal nya uppdrag börjat trilla in och vi väntar på besked i hela tolv affärer, samt ytterligare ett tjugotal i den direkta pipelinen.
Humöret i core team är starkt positivt och det sprider sig nu till alla. Omgivningen börjar märka skillnaden och kunderna tinar upp vartefter. ULFs chefer är nöjda och har frågat om han kan stanna. ULFs svar är att det bästa med hela förändringen är att medan han må ha kickat igång den, så är det de övriga i core team och medarbetarna som driver den. Motorn spinner nu oberoende av ULF och en arvtagare kan starta springande. Vindarna har börjat vända.
Trots allt förändringsarbete och trots att ULF träffar kunder och medarbetare mer än någon gång tidigare som chef, har han som inledningsvis nämndes god balans mellan arbete och fritid. En stor anledning stavas 'Kylie' som är ULFs PA - personal assistent. Hon styr hans kalender till 100% och säkrar att han har tid att förbereda möten, ta sig till och från kundmöten, tid att reflektera och tid att återhämta sig efter de kvällsmöten har för sina globala roller inklusive FN-uppdraget. Hon besvarar mejl åt honom, håller rätt på att han bockar av de att-göra-punkter som hon sammanställer från mejl och möten, godkänner tidrapporter och vissa andra godkännanden är också delegerade till henne. Han har helt accepterat att det är Kylie som har kontroll och att han inte behöver ha det på samma sätt. Hon ger honom 'headsup' om akuta, viktiga saker dyker upp. Hon var borta tre dagar inför Påskhelgen för att hon drabbats av en anafylaktisk chock som nära kvävde henne. Då blev det snabbt klart för ULF hur viktig hon är för honom. Förutom oron för henne hade han plötsligt trettiotvå möten på två dagar, mejlboxen svämmade över och han missade ett antal to-do's. Hur ska han klara sig utan Kylie när han återvänder till Sverige?
Även när solen går ner i moln här, gör den det i magisk stil. Bilderna är tagna samma kväll från ULFs bostad, österut och västerut.
Men varför ska han lämna detta paradis, där solen skinit nästan varje dag sen han kom? Där han ägnar sin fritid åt ett rent hälsoprojekt, med löpning, cykling och styrketräning nästan varje dag. Hans golf har blivit mycket bättre och nyligen gick han en runda på bara nio över par. Det följdes förvisso av 29 över par bara någon vecka senare... Han lagar mat, bakar surdegsbröd, gör sin traditionella hummus och jordnötssmör varje vecka. Han har tid att vara med vänner när helst de frågar och läser böcker på stranden på helgerna. Han stortrivs i sin roll på jobbet och känner att han kan göra skillnad och skapa värde för kunder, medarbetare och företaget varje dag. Men friheten kommer med ett högt pris - han träffar familjen endast via video, Maria ett par gånger i veckan och barnen än mer sällan. Vi ska återkomma till detta.
Pilgrimsvandring under Påsken
Egentligen hade ULF hoppats få sällskap under påskledigheten av Ida, som annars bor med sin make, Tomás, på landsbygden i Chile. Biljetter var bokade för far och dotter och en bil till färjan mellan Wellington på Nordön och Picton på Sydön. Tanken var att vandra och paddla kajak tillsammans i nationalparken Abel Tasman under del av det tio dagar långa påsklov som ULF skaffat sig genom att ta tre dagars semester. Men Ida kände att hon inte ville lämna Tomás igen - som hon hade gjort när hon åkte till Sverige över jul för att träffa familjen - vilket ULF kunde förstå. Förvisso hade ULF lämnat Sverige redan innan Ida anlände, så lite ledsen blev han att inte få träffa henne nu heller.
När prognoserna dessutom indikerade att det skulle bli besvärligt väder i Abel Tasman, men mycket bättre på Nordön och särskilt Auckland, var det ett enkelt beslut att avboka färjebiljetterna. Vandring och kajaking i regn och rusk, ensam eller med okända människor, lockade inte.
Istället stannade han i Auckland över själva Påsken då han blev bjuden på storslagen middag hos grannen och arbetskollegan, Neil Armstrong med familj. Ett stort steg för en man, men ett litet för mänskligheten var allt som behövdes för ULF att ta sig från sin trädgård till Neil som tröttnat på kommentarer om månlandningen. Hans föräldrar hade inte riktigt insett hur sonen i hela sitt liv skulle tvingas le halvhjärtat varje gång han presenterade sig för nya människor.
ULF fortsatte sitt hälsoprojekt med tålmodig träning, soliga strandbesök och nyttig näring. Han varvade med att läsa först boken Atomernas tid om den danske kvantfysikern Niels Bohrs samspel och motsättningar om atomernas uppbyggnad med samtida forskarkollegor som Einstein, Planck, Heisenberg och Schrödinger - alla Nobelpristagare i fysik. 'I Nobels hemliga tjänst' blev en lämplig uppföljare, där akademiledamoten Göran K. Hansson ger unika inblickar i det svåra arbetet med att utse den mest förtjänta mottagaren av prisernas pris.
En kväll såg han den lite mediokra filmen 'The Way, My Way' som ändå skulle inspirera honom till en utflykt söderut under vilken beslutet om hans egna framtida vägval skulle börja formas. Filmen handlar om en australiers pilgrimsvandring längs den 800 kilometer långa Camino de Santiago i norra Spanien. Han är inte troende och på frågan från hustrun varför han vill göra vandringen svarar han: "I'll have to get back to you on that.". ULF finner vissa likheter med sig själv - titeln i sig själv är farligt nära det motto som ULF fick givet sig av sin mamma för ett halvt sekel sedan - 'Det finns två sätt att göra saker på: fel sätt och mitt sätt.'. I filmen går den lite buttra Bill Bennet bokstavligen från att vara en envis gubbe som rättar folk som tar gruppfoton på 'fel sätt' till att släppa loss och njuta av det som händer. Beslutet att göra vandringen var en impuls som kom efter att Bill sett en rad av pilgrimsvandrare gå längs Caminon, stigen, med sådan medvetenhet, som lämlar som planlöst stapplar rakt mot sin död - galningar. Då visste han att han bara måste gå Camino de Santiago.
The Tongariro Alpine Crossing - med ULF som pilgrim
Efter filmen fick ULF en impuls att göra sin egen 'pilgrimsvandring', The Tongariro Alpine Crossing. Nationalparken som etablerades redan 1894 som världens fjärde första är sedan 1993 ett världsarvsområde med en unik dubbel erkännandestatus, både för sin naturliga och kulturella betydelse. Långt innan dess besteg nämligen Ngatotoirangi, en stor maorisk vägvisare, bergsmassivet som han gav namnet Tongariro. De orörda bergstopparna och bergssjöarna är 'Tapu', heliga.
ULF kikade varje dag på väderrapporterna för att se om det skulle bli något bra tillfälle. Torsdagen efter Påsk såg lovande ut och på onsdagseftermiddagen packade han bilen och gav sig iväg de fem timmarna genom Aucklandköer, via Hamilton och ner till parkeringen vid slutmålet för vandringen. Där parkerade han bilen och bäddade iordning bakdelen med nedfällda säten och Annas gamla madrass. Två lager täcken och sen sov han som en stock i kylan till kl 5.45 på morgonen då han med ett ryck satte sig upp, nödtorftigt drog på sig lite kläder och rusade ut i den bitande luften för att lätta på trycket. Lite yrvaket gjorde han sig sedan iordning för vandringen och försökte i mörkret vimmelkantigt leta sig till upphämtningsplatsen för den skyttelbuss som skulle ta honom tillbaka till startpunkten. Klockan 6.28 klev han som sista passagerare på den fullsatta bussen, där han inmundigade sedvanlig surdegsmacka med jordnötssmör och banan till frukost.
Prick klockan sju, just som dagen börjat att gry mottog han de sista smörjelserna av uppmaningar från den maoriska startvärdinnan som önskade honom en rolig dag och invandringen mot bergsmassivet kunde börja. Han trodde sig vara i stort sett först ut, men ett flertal andra morgonpigga syntes redan längre upp längs den slingrande leden. En knapp timmes lätt promenad tog honom fram till den väntade väggen, där leden ändrade karaktär och blev bitvis brutalt brant.
Till skillnad från pilgrimsfilmens Bill som trimmat sin ryggsäck till rekommenderade 10% av kroppsvikten, hade ULF en ryggsäck fylld med fotoutrustning inklusive en drönare, mat och vatten för flera dagar, en gigantisk badhandduk, ombyteskläder samt en massa annat smått och gott. Eftersom ULF nästan är tillbaka i elitidrottstidens kroppsfysik utgjorde ryggsäcken nära nog en tredjedel av ULFs invägningsvikt. Urban Sicard - en god vän från Zimmermanska gymnasiet i Västerås och inspiratör till att leva i Nya Zeeland - hade när de i januari träffades i Urbans familjs gamla hemtrakter på Nordöns östkust påmint om att ULF under gymnasietiden brukade släpa på bildäck för att göra träningarna tuffare. ULF hade också för vana redan då att packa ryggsäcken extra tung inför fjällvandringar för att bli starkare.
Vad han tror är halvvägs uppför stigningen till the South Crater börjar denna tung-ryggsäcks-strategi kännas i ljumskar och lår och han är numera inte den starkaste i spåret. En ung, lättfotad tyska som visar sig vara fotointresserad erbjuder sig att ta ett foto av ULF när han för ett ögonblick tagit av sig ryggsäcken som hon verkar misstänka är fylld av gamla bildäck. Han påminns om hur Bill i början av pilgrimsfilmen blev frustrerad när snälla människor tog bilder av honom med alltför mycket 'headroom' - ett vanligt misstag bland icke-fotografer som sätter objektet, ofta ett ansikte, mitt i bilden. Inte så med denna tyska fotograf som imponerad av ULFs digitala fullformats-Sony tar bilden ovan där Mt Taranaki skymtar 13 fågelmil bort i bakgrunden. Lättfotad som hon är lyckas ULF lätt ta ett foto av tyskan med hennes analoga Leica - fast resultatet visar sig ju först när hon framkallat filmrullen. Modern åldring möter ung retro.
Det visar sig att den värsta stigningen ännu återstår och väl uppe vid the South Crater har ULF börjat ångra att han packat drönaren och en hel surdegslimpa och ett halvt kilo jordnötssmör och så vidare. Marken har börjat tina och det frusna marklagret spricker bitvis upp i istappsliknande formationer.
Från the South Crater väntar den brantaste delen av leden med 200 meters stigning upp till den aktiva Red Cratern. Nu har man nått Ruapehu summit hazard zone med en 3 kilometers radie runt Te Wai ā-moe/Crater Lake, som fyller Ruapehus vulkaniska öppning. Området hade ett utbrott så sent som 2012 och kan egentligen när som helst börja kasta stenblock, skicka iväg moln av uppkokad vattenånga och het aska. Den främsta vulkaniska faran på Ruapehu är lahar. Lahars är snabbt framrusande vulkaniska lerlaviner, liknande en störtflod. De uppstår under vulkanutbrott när vatten från kratersjön kastas ut och forsar snabbt nedför dalarna som en översvämning—blandat med aska, stenar och snö på vägen ner. Denna dag är 'the GeoNet Volcanic Alert Level' 0 och risken är förhållandevis låg för ett utbrott.
Överst aktiva Red Crater med likaledes aktiva Ruapehuvulkanen bakom. Vandrare till höger ger skalan.
Straxt efter Red Crater når man vandringens högsta punkt på 1886 m.ö.h. Nedför den är det slipprigt värre i den lösa vulkansanden och ULF med sin tunga ryggsäck faller pladask på ändalykten. Efter två sådana vändor erbjuder en vacker dam straxt bakom ULF på leden honom att låna hennes ena stav. Under ett kort ögonblick får ULF ännu en flashback från pilgrimsfilmen där Bill envist tackar nej till liknande erbjudanden om att låna riktiga vandringsstavar. ULF väljer efter denna mikrosekund att tacksamt ta emot hjälpen och resten av nedfarten till Emerald Lakes går utan missöden. Här har man gått halvvägs och många passar på att äta sin lunch med en fantastisk utsikt över det färgrika landskapet som speglar sig i sjöarna som gör skäl för sitt namn.
ULF fyller på vätskeförråden ordentligt innan han tar sig an ännu en brant stigning upp till Blue Lake, som lämpligt nog är oskyldigt blå som himmelen denna vackra och vindstilla dag med 15-20 grader varmt vid det här laget. Dagen innan hade det varit kallt och genom-molnigt, blåst 100km/h och hela området var avstängt, så det kan verkligen svänga snabbt mellan ytterligheterna. ULF väljer att ta sin lunch här och stannar en stund extra medan flertalet vandrare passerar förbi för de tre-fyra återstående timmarnas utvandring. Han tänker att det blir knappast vackrare än så här, så varför brådska bort?
Ytterligare en liten klättring och sen börjar den långa nedstigningen. Inte heller den blir en besvikelse, utsikten över de stora sjöarna Roroaira och Lake Taoupo är magnifik, höstfärgerna lyser i landskapen och en lång rad vandrare syns längs den meandrande leden nedför bergsmassivets östra sida. Nu får ULF upp farten rejält, han älskar att springa nedför en sådan led och med vanan från skogslöpardagarna kan han samtidigt beundra omgivningarna utan att riskera att trampa snett på stenar och annat. Snart passerar han damen med staven och tackar återigen. En stund senare hinner han upp den unga tyska fotograftjejen som hälsar glatt medan han obesvärat rinner förbi. Det är dessutom bättre för knän och muskler att slippa hålla emot nedför. Här och var kommer någon liten uppförsstigning och ULF känner musklerna bränna.
The day is winding down along a decent descent, paved with colourful stones and autumn landscapes.
Efter några timmar är det glest mellan vandrarna och leden går genom allt högre vegetation. Nu börjar även ULFs nedförsmuskler kännas möra och han slår av på takten den sista biten ned och fram till bilen. Ganska precis sju timmar har han varit ute när han når bilen, varav kanske fem timmar i rörelse mellan foto- och proviantstoppen. Enligt stegklockan har han rört sig 25 km, vilket skulle ge en snitthastighet på nästan 12 minuter per kilometer. Anständigt med totalt 1,000 meters stigning - först upp och sen ner - och bitvis stenig led för en envis, snart 60-årig man med en tung ryggsäck.
Återstår nu drygt 4,5 timmars bilkörning upp till hemsängen i Devonport. ULF bestämmer sig för att köra non-stop. Han övar snapssånger inför 60-årskalaset i augusti för att hålla sig vaken och fokuserad på vägen, undviker skålandet och anländer hem lagom till ett FN-möte som han nästan glömt bort. Klockan 22 väntar den sista utmaningen denna långa dag - ett WSP-möte om ett anbud i Saudi-Arabien för gigantiskt stort infrastruktur- och tåg-projekt, den 200 mil långa Saudi Landbridge. Man enas under nuvarande omständigheter om ett No-Go. ULF saknar Kylies möteskontroll och känner en viss tacksamhet för att slippa gå de 200 saudistiska, förlåt saudiska milen. Åtminstone ikväll.
Ett beslut närmar sig för mig - ULF
Under gårdagens själabelönande vandring kändes det som att den här akten av vistelsen 'så långt bort hemifrån man kan komma' - för att citera denna bloggs undertitel - kulminerade. Med milsvida vyer och solen som värmde mitt ansikte, började tankarna om framtiden att klarna. Vandringen var fantastiskt som så mycket annat här, men är det verkligen mitt nya hem? Det är ett underbart land på jorden, lätt att bli kär i. Jag har känt förälskelsens drog, hoppats att den ska övergå i en djupare kärlek och velat tro att känslorna är besvarade. Pirret man kan känna när man anar att någon man tycker är underbar och vacker - och ja, alldeles underbar - kanske tycker detsamma om en själv. Pirret går från magen upp till hjärnan som förblindas, blir dimmig och gör benen skakiga och talet barnsligt. Jag har förblindats av projiceringen av min egen förhoppning om att känslorna är besvarade. Tecknen har efter hand suddats ut, bleknat och uteblivit. Det har blivit höst, regnen börjar komma. Om kärleken är obesvarad, kanske man själv inte är kär heller? Vemodet rullar in och med det kommer en stor tomhet. Blev det inte mer?
På jobbet har jag börjat ana att man kanske inte är så angelägna - som tecknen var för bara några veckor sedan - om någon form av delad ledarroll för att jag ska kunna varva Sverige och Nya Zeeland. Jag har själv svårt att se att det vore bättre än en ren lösning där någon person här har ansvaret - och accountability - permanent. Vilka alternativ finns? Järnvägsmarknaden här är fortsatt liten och i ett tufft läge.
Min egen träning tycks ha gått i stå; trots stor envishet uteblir tecknen på förbättringar. Huset jag bor i ser egentligen ganska slitet ut och grejer som torktumlaren går sönder. På grund av kallare och mörkare kvällar kan jag inte längre äta ute på balkongen eller hänga ut kläder på tork eller vädring. Regnen försvårare cyklandet, både för träning och till och från jobbet - min dyra, sällan använda Northface-GoreTexjacka läcker som ett såll.
Nej, det är inte så illa som en svensk vinter eller ens svensk senhöst. Men nu kommer våren i Sverige, sen sommaren med varma, ljusa kvällar. Grannarna dyker upp i trädgårdarna efter vinterdvalan. Grillkvällar med kompisar, bad i Söderbysjön och träning i Nackareservatet. Vi öppnar sommarstället vid Mälaren. I slutet på juli åker jag med lilldottern Nora på konsert i Barcelona. I augusti vill jag ha många gäster på mitt 60-årskalas - jag har precis köpt en av de bästa årgångschampagnerna med egen label. 60 flaskor, en för varje levnadsår, så nog ska det bli en dunderfest! I september väntar resa till Chile, dels för att träffa Ida, dels för en global WSP-konferens som jag är med och ordnar. I oktober är det 25-årsjubileum av invigningen av Izmir Metro i Turkiet där jag spenderade stora delar av sex år i slutet av 1990-talet. Även detta evenemang är jag arrangör av. I november kan det bli gästföreläsningar på Colombiauniversitet - men när de nu viker sig för Trump är det mindre sannolikt att en klimatförändringsbekämpare kan bekostas arvode och resekostnader. Slutligen väntar eventuellt klimatkonferensen COP30 i Brasilien - om det inte istället blir en konferens i Kina i september. En fullspäckad andra halva av året alltså.
Men allt detta är logiska argument för att återvända. Genom hela detta inlägg har jag väntat med den stora anledningen till att hemlängtan tagit över den initiala förälskelsen här borta. Min älskade hustru, och våra underbara flickor. Återvänder vi hit igen, så är det tillsammans.
Pirret, du och jag, Maria.
תגובות