BeSLUTET

Sverige har känts långt borta länge. Inte bara geografiskt, utan också i tanken. Vi trivs bra med det Nya Zeeländska kynnet och omgivningarna. Barnen har fått många bra kompisar, Maria har fått ägna ett år åt studier i kreativt skrivande och ULF har åkt berg-och-dal-bana med hälsan, men haft det stabilt bra på jobbet. Sveriges elpriser och inflation, ökade främlingsfientlighet och ryska hot har inte lockat. Och rapporterna från ULFs arbetskompisar i Stockholm har varit dystra. Vi har hoppats på att få permanent uppehållstillstånd - vi ansökte i juni i fjol - här i Nya Zeeland, så att hela familjen alltid kan återvända hit för att bo och jobba.

Sweden has appeared as a dystopian Eclipse of a sinking ship.

ULFs dagliga färjetur till och från jobbet

Men Anna och Nora har ändå varit helt inställda på att åka hem till svenska kompisarna och skolan. Ida är redan tillbaka och jobbar ihop pengar för att kunna resa till sin Thomás i Chile. Maria vill tillbaka till sitt jobb. ULF har på sistone fått mer positiva intryck av WSP Sverige och efter ett långt samtal med det som skulle bli hans nya svenska chef började det vända även för honom. Vi har funderat mycket och vägt fram och tillbaka. ULFs kropp har inte svarat på behandling och träning, uppehållstillståndet har dröjt och det har regnat mycket. En viss hemlängtan har börjat skönjas.

Så till slut bestämde vi oss och köpte biljetter för en hemresa i slutet av juli - utom för ULF som fått biljetter till det svenska damfotbollslandslagets förmodade VM-kvartsfinal mot hemmanationen Nya Zeeland på Eden Park här i Auckland på ULFs födelsedag. Därefter semifinalbiljetter några dagar senare, också i Auckland. Inte lika tufft att få som för Nora att få biljett till Taylor Swifts stockholmskonserter om ett (!) år, men ändå, rätt speciellt. Hon fick för övrigt till slut två biljetter efter en natt i det virtuella väntrummet.

Så blir detta beslut, till slut slutet på vårt Nya Zeelandsäventyr? Kanske ändå inte!

För några veckor sedan fick vi äntligen det permanenta uppehållstillståndsvisat; för att det ska omvandlas till ett permanent uppehållstillstånd krävs att åtminstone den huvudansökande - ULF - tillbringar minst 184 dagar här under båda de två 12-månadersperioder som följer efter att man fått visat, dvs från för några veckor sedan. Det gav blandade känslor - värt att fira, samtidigt som vi ju inte får ihop dagarna innan augusti.

Planen är därför att ULF från Eden-Park-läktaren ser klart semifinalen där Sverige vinner över Norge som slagit ut USA i sin kvartsfinal, och sen flyger till Stockholm. Från soffan i Enskededalen ser han Fridolina Rolfö spela fram Caroline Seger som vräker in sista målet och avgör finalen mot Frankrike som slagit ut den andra hemmanationen Australien i semi. Revansch och upprättelse, en Segerfinal för Sverige och Nya Zeelandsäventyret!

Jada, jada, allt på fotbollsplanen är drömmar. Den verkliga planen är att ULF är på hemmaplan i tre veckor för att se till familjen kommer i ordning med ny bil och skolstart, går på ett bröllop samt träffar släkt och vänner. Därefter återvänder ULF till Auckland där ett nytt hus (ovan) väntar i samma mysiga kvarter vi hittills bott och stannar till efter Nyår. Så snart han fått ihop till de första 184 dagarna i Nya Zeeland sen uppehållstillståndsvisat beviljades, sker den slutliga hemresan. Troligen via Ida i Chile.

Det är BeSlutet för Nya Zeelandsäventyret.

PS ... För den här gången, för att slutligen få permanent uppehållstillstånd i Nya Zeeland behöver familjen, eller åtminstone ULF, alltså återkomma ytterligare 184 dagar under 2024-2025....

To be continued!