Auckland - skogen, strandlivet och staden

På orienteringsäventyr i en exotisk skog

Orientering är lika stort på Nya Zeeland som rugby är i Sverige. Här är rugbydomarna fler än orienterarna, men likväl så är orientering en skolidrott, det arrangeras en hel del tävlingar och Matt Ogden vann ett guld i junior-VM 2012.

Farmor Britt hade vid det här laget fått upp farten rejält efter att på egen hand rest till Sydön för att se fjordlandskapet Milford Sounds, uppleva sagan om ringens Glenorchy och prova viner på vingårdar runt Queenstown. Nu ville hon passa på att prova orientering i Nordömäster-skapet i Woodhill Forest 40 minuter nordväst om Auckland. Ringrostig efter ett uppehåll från internationell orientering i väntan på ögon-operation var hon både ivrig och lite nervös att ge sig ut i den ganska svåra gropterrängen nära det Tasmanska havet. Hon springer normalt i klassen damer 85 år, men här fick hon gå ned till klassen D80 vilket innebar lite längre bana än normalt. ULF tittade avundsjuk på när Britt fick instruktioner av startpersonalen - hans brutna axel gjorde ett deltagande otänkbart.

Däremot träffade han en gammal bekant från sina egna år som elitlöpare. Dansken Carsten Jørgensen bor sedan 20 år på Sydön, nära Christchurch. Under en tid var Carsten en av de främsta orienterarna och löparna i världen med bland annat ett VM-guld i budkavle, samt ett EM-guld i terränglöpning.

Första gången ULF mötte honom i tävling var i spanska femdagars ca 1994. Eftersom det var strax innan Carsten slog igenom på riktigt internationellt var ULF då frustrerad över att ta stryk av en okänd "platt-dansk" i den kuperade terrängen i Pyrenéerna.

Så snart axeln och inget annat hindrar ULF kan det bli ett nytt möte i skogen. Nu blev det ett långt samtal om livet på Nya Zeeland.

En stund efter Carsten kom Britt in på målspurten och var nöjd med sin insats, även om orienteringen var i svåraste laget. Den välarrangerade tävlingen gick över tre dagar, men vi nöjde oss med ett smakprov. Det finns inte någon Nya Zeeländsk mot-svarighet till den svenska allemans-rätten så det var en unik chans att få uppleva de fina markerna i den kommersiella, exotiska Woodhill-skogen.

Efter att ULF pratat färdigt med arrangörer och deltagare åkte vi till närliggande Muriwai Beach för att svalka av oss och njuta av den mörka vulkansandstranden.

Straxt intill finns en en enorm koloni av fågeln havssula. Här häckar cirka 1 200 havssul-par från augusti till mars varje år. Bona ligger bara centimeter från varandra. Det vore en flygledares mardröm, men på något sätt har fåglarna läget under kontroll.

De sista dagarna under farmor Britts månadslånga besök njöt vi av närheten till Devonport Village och hemmastränderna Cheltenham och Narrow Neck. I vår lilla by trängs småaffärer och secondhandbutiker med mysiga caféer, restauranger och glasställen - den omnämns i många reseguider som en måste-utflykt vid besök i Auckland, och nu börjar det märkas att turistsäsongen är i annalkande.

På Idas 21-årsdag var kitesurfarna på Cheltenhamstranden nästan lika många och snabba som havssulorna vid Muriwai, men även dessa flygare klarade sig mirakulöst nog utan flygledartorn.

Larssons cirkussällskap på hemmastranden med Rangitotovulkanön i en dimmig bakgrund.

Idas födelsedag den 29 oktober till ära hade vi bokat middag till solnedgången på Orbit 360-restaurangen, högt upp i Sky Tower som är ungefär lika resligt som Eiffeltornet. Timmarna innan låg dimman tät och lågt och väderutsikterna visade hällregn för resten av kvällen. Vi funderade på att ta en rain check, men bestämde oss för att vara lika optimistiska som vi förgäves varit att det skulle spricka upp på tänkt utsiktspunkt vid vårt besök i Napier en vecka tidigare. Denna, den sista kvällen med farmor Britt betalade optimismen sig till slut. Under färjeturen över till city klarnade det upp och vi fick en vidunderlig utsikt, ett fint födelsedagsfirande och en värdig avslutningsmiddag i den snurrande restaurangen. Rätterna var både vackert upplagda och balanserat smaksatta.

Så kom morgonen när farmor Britt skulle flyga hem. Innan hon kom hit hade vi varit lite osäkra på hur det skulle bli att bo under samma tak som mamma och svärmor under en hel månad. Och om hon skulle fixa att hänga med i vårt tempo på resor och i vardagen.

Alla farhågor har verkligen kommit på skam. Vi har nog inte haft så roligt och skrattat så mycket på länge, varken vi eller Britt. Speciellt för barnen med Ida i spetsen har det varit ett stort och djupt utbyte - bara hörapparaten fungerat... :o)

Och det har aldrig varit farmor som hindrat oss från att hinna i tid, eller göra det vi planerat.

I de första blogginläggen under hennes besök skrev vi "85-åriga farmor Britt". När hon tog sin lilla kabinväska som rymde alla hennes pinaler för en månad på Nya Zeeland (se bilden nedan!) och lämnade vårt hus var det som en mycket yngre och massor av upplevelser rikare farmor, mamma och svärmor.

Vi saknar hennes sällskap allihop.