Nordöns Middle Earth - grå-grå, grå-grå, sen färg ändå

På resa i Nordöns mittenrike kom från jordens inre och yttre, grå vattenkaskader

När vi efter en evighets strul vid hyrbilfirmans utlämningsdisk satte av från Auckland för en tredje resa med farmor Britt var vi egentligen redan 18 minuter sena enligt google maps och hade knappt tre timmars körning till Te Puia Pohutu Geyser Spring i Rotorua. Vi hade på första farmorsutflykten kommit fram till södra halvklotets största geyser efter entréens stängning. Nu såg det ut att upprepas. Förvisso brukar speciellt ULF kunna köra lite fortare än googles tider, men i Nya Zeeland är det vanligtvis hindrande trafik på de stora, fina motorvägarna och svårt att köra om när man väl lämnat dem eftersom vägarna i övrigt oftast är enkelfiliga, krokiga och backiga. Och eftersom ULFs trasiga axel förbjöd honom att köra var det den mer försiktiga och regellydiga Maria som satt vid ratten.

Men hon tänkte inte ge upp i förväg.

När vi passerat Hamilton fick vi upp farten och tog in mer och mer. Med timmen kvar låg vi "bara" 8-9 minter sent, med halvtimmen kvar bara 3-4 minuter sent - det kunde gå! Några vägarbeten senare kändes det dock kört. Men med fem minuter kvar hade vi helt plötsligt en minut till godo! ULF ringde för att boka (och betala!) de sista fem kvarvarande biljetterna - vi var ju sex personer, men Maria sa att hon kunde avstå. Innan transaktionen gick igenom fanns bara tre platser kvar! Hur göra nu? Vilka skulle få gå in och vilka skulle få avstå? Eller skulle vi av rättviseskäl avstå allesammans? Inte mycket betänketid.

Medan vi svängde in på sista rakan enligt google maps bestämde vi att farmor, Ida och ULF skulle få gå. Det är då ULF upptäcker att google maps tagit dem till närmsta körbara punkten från geysern och inte till Te Puia-områdets entréparkering. Godnatt! tänkte ULF som kände sig mycket modstulen att chansen nu ändå gick upp i rök efter denna massiva körning av Maria.

Maria höll sig lugnare, bad ULF att orientera om sig och medan han sprutade ur sig körinstruktioner ringde han också geyserparken och frågade om de kunde hålla turen en minut.

- Ja, men inte mer än så, svarade de, tidsschemat för dagens sista tur är lagt för att man säkert ska kunna få se geysern spruta.

Sista svängen in till entrén var den sjusitsiga hyrbilen nästan på uppe på två hjul. Ut ur bilen, kameror på och en sprint till incheckningsdisken - ULF stönade ur sig namnet. Tjejerna såg leende på honom, Ida och farmor Britt:

- Yeah we know, we are not really expecting anyone else at this time. Please come this way and take a seat in the train.

Kontrasten mot de senaste tre timmarna blev enorm för vår representanttrio när batteritåget snirklade sig iväg i snigelfart. Efter några minuter började det sjunka in - vi hade hunnit!

Som uppvärmning fick vi se tre exemplar av Kiwifågeln som är en mycket ljusskygg och sällan sedd art. Det kändes dock hemskt att se dem strutta omkring i ganska små burar med ett konstigt ljus som skulle få dem aktiva trots att det var dag ute. Vi visades en sulfatbubblig lerpool, men vi fick inte hoppa i. Kanske lika bra det? Sulfit luktar skit, sulfat luktar mat – fast tvärtom, lyder en korkad minnesregel.

Sen blev det en lång väntan på att geysern skulle ge sin sista stora publikshow för dagen. När den väl kom igång blev vi inte besvikna - vattenkaskaderna stod som två 20-30m höga pelare rakt upp emot skyn! Hurra, ni kom! tycktes geysern ropa.

Efter en sådan mäktig uppvisning blev resten av turen litet av ett antiklimax. Det var synd eftersom det Māoriska konst- och hantverksinstitutet är värt sitt eget fokus. Många fina föremål finns att köpa i denna souvenirbutik.

Här skulle dagens berättelse gärna kunna få ha varit slut. Men ödet ville annat och ännu ett dramatiskt kapitel väntade runt hörnet. Maria fortsatte att köra ned mot kuststäderna Whakatane och Ōpōtiki, innan vi svängde av från Bay of Plenty-kusten tvärs genom Gisborneregionen och ned till regionhuvudstaden med samma namn. Efter denna brutalt långa och imponerande heldagskörning av Maria anlände vi till vårt motell långt efter att receptionen stängt, trötta och rejält hungriga på en sen middag.

Vi har blivit vana att ringa boendenas journummer, få en kod till en box där ett kuvert märkt "Ulf Larsson" väntar med nycklar och instruktioner. Damen som denna gång svarar, med amerikansk dialekt är trött, men försöker förtvivlat hitta vår bokning. Vi läser bokningsnumret från booking.com, men det kan hon inte se i sitt system. Än mer förtvivlad förklarar hon att motellet är helt fullbokat för natten och att de inte väntar någon sen ankomst. Vi läser på vår bekräftelse att vi beviljats sen ankomst, men upptäcker snart till vår fasa att vi själva verket kommit för tidigt - en hel vecka för att vara noga. Det hjälper inte att banna sig själv för detta banala, fatala och brutala misstag, utan fokus blir nu på att hitta annat boende. Damen i telefonen ät motellets manager och hon tipsar oss om AirBnB och en närliggande semestercamp, men suckar samtidigt att hon vet att de flesta inte svarar så sent och att Gisborne är hårt bokat under dessa, alla Nya Zeeländska skolbarns vårlovsdagar. Vi prövar förgäves AirBnB, samt alla andra möjligheter inom de närmsta 30 milen, innan vi åker till semestercampen som har ett journummer. Det verkar hoppfullt och killen som svarar lovar att komma ned på en gång. Inom några minuter dyker han upp. Han skakar på huvudet, det finns inga lediga rum eller stugor. Det enda han kan erbjuda är en p-plats inne på campingområdet, med tillgång till el, kök och WC. Men för oss som är sex personer, varav en 85-åring ter sig lösningen att alla sova i bilen inte helt attraktiv.

Vår chans ligger i att ringa motellets manager igen, tänker vi; damen hade i första samtalet sagt att hon och hennes man själva var på väg ned till motellet med bil från Auckland, men de hade långt kvar. Vi hade hört hennes man i bakgrunden med kiwiaccent säga att de i värsta fall hade ett rum i sin egen lägenhet. Ett rum har ett golv och på det kan man lägga ut kläder och annat att sova på. Allt är bättre än att sova i sex personer i bilen, även om två av oss kanske kunde göra det. När vi nu försökte ringa det amerikansk-nya-zeeländska paret kunde vi naturligtvis inte nå dem längre, utan kom ideeligen till deras telefonsvarare. Vi återvände till motellet och väntade. Om inte bilen dög som sovrum, fick bakluckan i alla fall tjänstgöra som restaurang. Vi dukade upp med bröd och hummus och nötter och annat kulinariskt och med galghumor kunde vi till nöds hålla humöret uppe.

En bit in i natten dyker en bil upp och ur kliver ett par med en katt. Hon pratar amerikanska, han är Kiwi och trots att de är mycket trötta, öppnar de utan att knysta upp sitt hem för oss. Det finns två soffor med plats för barnen, gästrummet har en dubbelsäng och de lyckas skaka fram en madrass som vi lägger på golvet för farmor Britt att sova på. Alla har fått en sovplats och precis som hunger är bästa kryddan, är riktigt trötthet det bästa sömnpillret.

Vi vaknar förvånansvärt utvilade och medan vi käkar frukost med managerparet ber vi att få betala motellrumspriset. De vill inte ha någon ersättning för egen del, men säger att motellägaren säkert skulle uppskatta om vi betalar 50 NZD för lakanstvätt. Det blev därmed det i särklass billigaste boendet under hela farmor Britts vistelse. Och viktigare, det absolut mest minnesvärda.

Innan vi lämnar paret med katten har ULF hunnit boka om resten av boendena för resan så att vi inte ska behöva råka ut för gårdagskvällens missöde igen. Första anhalt blir ett utsiktsberg i Gisborne, innan vi åker nordost mot Tatapouri.

Planen var också att fortsätta i samma riktning till Tolaga Bay, men en del av dagen är redan spilld och alla vill komma till nästa boende i Napier i vindistriktet Hawkes Bay i tid. Men att mata gigantiska stingrockor i Tatapouri är inte vardagsmat - annat än för stingrockorna själva förstås.

Så denna kväll var värdinnan för vårt AirBnB-boende fortfarande vaken när hela det Larssonska cirkussällskapet marscherade in i stugvärmen. Vi var väntade. En öppen spis glödde redan fint och hela det färgstarka huset var lika varmt som dess likaledes färgstarka ägarinna. På rummen fanns en varsin tekanna med chokladpraliner och frukt på fat. Här kände vi oss välkomna, ja liksom bortskämda på ett hemtrevligt sätt. På morgonen hade Barb, innan hon gett sig av till jobbet, dukat upp en generös frukostbuffe med instruktioner för hur vi skulle göra färska croissanter i ugnen. Och andra instruktioner om hur vi kunde ta hand om hennes pigga hund så länge vi var kvar.

Ute låg en tät dimma som en blöt filt över staden Napier och omgivande vinodlingar. Två vandringar till några utsiktsberg stod på förmiddagens tänkta resplan. Lite modstulna tog vi bilen nästan hela vägen upp till en av dessa höjdpunkter i en orealistisk förhoppning att det skulle klarna upp. När vägen blivit så smal att knappt hela bilens däckbredd hade markkontakt gav vi upp försöket.

Vi tog oss istället till vingården Mission Estate för en slottsliknande lunch serverad med utsökta viner från de egna odlingarna.

OBS! Fotot är från vingårdens bildarkiv - dimman låg tät vid vårt besök, det var knappt klar sikt inomhus

Åt vädret kan man svära och sura, men inget göra så vi strök ytterligare några programpunkter för att ännu en gång komma fram till vårt boende i Whanganui medan det var öppet. Nästa dag var vi till en privatträdgård med egen bambuskog och många stora och små uterum.

Omgivningarna liksom en vandrande pinne gick i grönskalans alla nyanser. Pinnen var en snabb rackare som aldrig höll sig still (se videon!).

På kvällen kom vi till New Plymouth och resans lyxigaste boende med flera varma pooler. Även kvällen blev färgrik och vår gråa period var över.

New Plymouth är en vacker stad vid havet och med det Fujiliknande vulkanberget Egmont i fonden. Två futuristiska landmärken är The Govett-Brewster Art Gallery och Te Rewa Rewa bron, där man ibland kan se Mount Egmont i bakgrunden.

Vi åkte sedan på fantastiskt vackra vägar norrut mot Auckland - rätt ofta fick vi stanna för att det pågick vägreparationsarbete efter tunga regn veckorna innan.

Under denna resa tvärs Nordöns mittre rike fick vi många tillfällen att umgås nära med varandra och farmor Britt. Många tokigheter att skratta åt länge efter. Men också djupare själanära samvaro.

En lärdom är att ha koll på väderutsikterna och vilka resmål som bara kan upplevas när stjärnorna och tidvattnet står rätt...