Sagornas strand i Narnia - the New World

I filmen Narnia - Prins Kaspian - står de fyra huvudpersonerna på en tunnelbaneperrong i andra världskrigets London (the old world). Medan ett tåg passerar förbi förflyttas de i tid och rum till den magiska världen Narnia (the New World), där de varit en gång tidigare i första filmen. Plötsligt står de förvånade på en rent sagolik strand, där krig och elände skimärt är långt borta.

Nu var det vår tur att återvända till denna, en av våra favoritstränder som i verkligheten heter Cathedral Cove och ligger på Coromandelhalvön några timmar hemifrån. Vi hade med oss en ny aktör på vår rollista jämfört med första dramat med farmor på besök. Äldsta dottern Ida hade två dagar ledigt från arbetet på en matvarubutik i city, tvärs över från Devonport med färjan. Passande nog för denna utflykt till den nya världens Narnia heter butikskedjan New World (ungefär som ICA hemmavid).

Hennes vittnesmål och upplevelser under de tre månader hon hunnit jobba är ofta så stolliga att de får John Cleese som manager på hotellet Faulty Towers eller chefen i the Office-serierna att framstå som rena förebilder i ledarskap. Ett typexempel; En dag kommer en av hyresgästerna från de övre våningarna ned till New Worlds butik i källaren av samma hus. De handlar ofta i butiken och vill visa sin uppskattning för att de har sett hur personalen i kassan ständigt får göra heroiska insatser för att hjälpa kunderna. Att det rutinmässigt krävs sådana nödfallsräddningar av kassörskorna grundas inte osannolikt i försummad planering, frånvarande arbetsledning och särbehandling av chefens favoriter. Just som övervåningens hyresgäster med berömmande ord ska lämna över en stor kartong med drivor av Cup Cakes i dyker en av butikens chefer upp och roffar helt sonika åt sig kartongen. När butiksledningen några timmar senare glufsat färdigt kommer en av dem tillbaka till kassapersonalen med en illa medfaren kartong.

- Ni får bara ta en cup cake var, för annars räcker de inte till er alla. Ett ädelt exempel hur man som ledare visar sin uppskattning för personalens slit...

Ett annat typexempel i den dagligt strida strömmen av exceptionella händelser var när Ida mot slutet av ännu en obegripligt lång dag var så trött att hon börjde känna som hon satt i en dimma. Men dimman är på riktigt! Rakt ut från sidan av en ölburk som hon just plockat upp från en manlig kunds korg sticker en gaffel ut och nu sprutar det åt alla håll. Ida kommer inte på vad man gör i en sådan här situation och ropar hjälplöst ut i luften:

- Do something!! Som om någon utomstående superhjälte helt plötsligt skulle kunna flyga till kassan och desarmera den detonerade burkgranaten, vars klibbiga och ölluktande innehåll redan hunnit ta för sig av omgivningen. Lika plötsligt som det explosionsliknande utbrottet börjat, är det i nästa ögonblick kvävt och Ida stirrar framför sig för att begripa vad som hänt. Ölburken ligger nu inne i en påse som hon håller i sina egna händer. Likt en ilsken geting snurrar burken runt i påsen för att hitta ut, medan påsen blir allt blötare. Utan att hon riktigt förstår hur, måste hon instinktivt och blixtsnabbt slitit fram en varupåse och lagt ölbomben i. Det tar Ida en god stund att göra rent sig själv, kassan med alla sista-minuten varor, golvet inne i och utanför kassan. Allt medan den redan långa kön bakom burkterroristen ringlar sig allt längre. Men mannen är ingen medveten terrorist, utan ber förläget om ursäkt och lovar med ett leende att aldrig mer lägga burkar uppe på vassa gafflar.

Ida får lära sig enormt mycket om hur man med bibehållen värdighet och lugn hanterar stressiga situationer där olika och besvärliga kunder agerar nedlåtande, provocerande och ibland direkt hotande. Hon bättrar på sin redan stora sociala förmåga och lär sig massor av begrepp och uttryck på engelska. Därtill får hon pröva alltifrån caféet och bageriet, till Uber Food-beställningar och att fronta upp hyllor. En gång fick hon assistera en blind person att hitta sina varor - en ny insikt.

Slutligen ska sägas att New World i Devonport är vår favoritaffär, att Idas butik lidit av frånvaron av en av de tongivande cheferna och därför kanske hamnat i otakt, att Ida är glad att ha ett jobb, ett sammanhang och en lön som ska finansiera eget sydamerikaresande - mer om det senare. Och hon skaffar sig vänner som tar henne ut i Aucklands ungdomsliv, bland annat genom en tjej som inte tillhör New World utan jobbar för en leverantör som kommer in med varuleveranser.

Nu följde hon med i vår 10-personers buss mot Coromandelhalvön och med kameran i högsta hugg fick hon som så ofta snabbt en fin kontakt med barnen (och deras get!) till en restaurangägare på vars etablissemang i skirt grönskimrande landskap vi tagit lunchpaus.

Mount Paku är ett vulkanberg utanför staden Tairu längst ned på Coromandelhalvöns ostkust. Den spetsiga bergstoppen ligger i princip ute i havet, förbunden till fastlandet endast via en kort, smal landtunga och högt över omgivningen överblickar den Tairus naturliga innerhamn. Möjligheterna med sådana formationer utövar alltid en alldeles särskild lockelse på ULF som därför från passagerarsätet styrde förar-Maria ut till foten av berget. En brant klättring senare kunde alla i sällskapet förstå varför ULF insisterat på att ta denna omväg - utsikten var magnifik i alla riktningar.

Natten tillbringade vi i ett enda gemensamt rum på Tatahi Lodge Beach Resort i Hahei. Nästa morgon var ULF uppe tidigt och upplevde soluppgången på Hahei beach (nåja, på bilden ser solen redan ut att vara halvvägs till zenit!).

Även om det är fyrtio minuters promenad från Hahei ned till drömstranden känns det ändå lite som Narniafilmens teleporteringsliknande förflyttning när man väl kliver igenom bergsportalen och ut på andra sidan. Magi!

Straxt intill Narniastranden ligger Hot Water Beach - där en slags svartmagi traditionsenligt utövas vid lågvatten. Horder av hälsokursfetischister hyr varsin spade och gräver en egen grop inom två små områden av stranden. Snart bubbelbadar de i hett vatten som kommer upp ur underjorden. Denna dag anslöt vi oss, även farmor Britt, till sekten. Man fick dock passa sig för ibland blev vattnet tokvarmt, ja nästan kokvarmt! Sektmotto: Ont ska med ont fördrivas...

Coromandelhalvön är fantastisk vacker och här finns många fina vandringar, samt kajak- och dykmöjligheter. Med ULFs brutna axel och ett pressat resschema fick vi mest uppleva sagolandskapen från bilen för att Ida skulle hinna tillbaka till verklighetens New World. På återseende kära Coromandel!